Sune Woldert har en gammal ryggskada sedan 1960-talet men det är först nu han börjat känna av den. I augusti 2013 opererades han för ljumskbråck och under julhelgen 2014 fick han svår värk.

– Jag var hos min dotter i Ljusne då. Den 3 januari var jag hemma, ljumsken hade svullnat upp så jag ringde vårdcentralen Vintergatan. Jag fick en remiss till kirurgkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad den 13 januari.

Där fick Sune Woldert beskedet att han skulle vänta eftersom läkaren var försenad.

– När läkaren kom in klämde han lite lätt utanpå kläderna. Sedan sa han ”spruta, spets, sticka mage, röntgen” och sedan gick han. Jag gick tillbaka till väntrummet. Efter en stund kom en sjuksköterska och sa ”Är du kvar? Läkaren har gått hem”.

I mars fick Sune Woldert en ny remiss till röntgen. Men det blev ingen röntgen.

– Då hade läkaren läst min journal och sa att de inte kunde röntga mig utan att skada mina njurar.

Under påskhelgen som följde låg Sune Woldert hela tiden, värken var så svår att han inte ens orkade äta. Efter blev det ett nytt besök på vårdcentralen.

– Jag fick inte träffa någon läkare men pratade med en sjuksköterska. Hon sprang mellan rummen så det blev inget mer. Senare jag åkte in till akutmottagningen i Karlstad.

Sedan fick Sune Woldert en bekräftelse från sjukhuset i Torsby dit remissen tidigare skickats från kirurgkliniken i Karlstad. Han skulle kallas inom sex veckor.

– Den 27 april kom jag till Torsby. Läkaren klämde på mig och sa att det måste bli operation. Det tog fem minuter, läkaren gick och jag fick jag åka hem.

21 maj kallades Sune Woldert igen till Torsby. Nu skulle det bli operation. Trodde han.

– Jag var helt färdig för operation och låg på operationsbordet. De satte på mig masken för att söva mig när en sjuksköterska sa att de skulle ta bort den. ”Det är något som inte stämmer”. De hade tagit EKG och kollat blodtryck på mig innan dess. Sjuksköterskan sa inte vad det var, bara att det såg ”dåligt ut”. Jag tyckte att det var konstigt eftersom de kollat hjärtat innan.

Läkaren sa att han inte var beredd att ta risken att operera.

– De vågade inte söva mig, de vågade inte bedöva. Men jag kunde begära en operation, fast då skulle det ske på egen risk. Jag fick rådet att stå ut med att äta morfin.

För Sune Woldert kom det som en total överraskning att hans hjärta var så dåligt.

– Jag hade inte känt något. Nu efteråt minns jag att jag varit trött och hängig några dagar men inget annat. Men det är konstigt att de inte upptäckt detta tidigare.

Väl hemma i Kristinehamn gjorde sig hjärtat påmint, och denna gång med besked.

– Jag låg och hade hjärtklappning så det kändes som om sängen hoppade.

Det blev ambulansfärd till Karlstad igen. Någon dag senare hade Sune Woldert fått en pacemaker inopererad.

Han är ändå väldigt tacksam att operationen avbröts.

– Jag är inte ute efter att hänga ut någon. Jag har ändå blivit väl mottagen. Det jag reagerat mot och är missnöjd över är att de skickar mig hit och dit.

Nu vet han inte vad som händer.

– Jag ska på efterkontroll på hjärtmottagningen. Men jag vet inte vad som händer med smärtan i ljumsken. Så jag fortsätter att ta morfin.