De är omkring 36 000 nu. Fler än vad som bor i Kristinehamns och Filipstads kommuner. Arbetsföra, men fast i en tillvaro som mest liknar förvaring. ”Fånglägret”, kallar Torbjörn Nygren Fas 3-lokalen på Spelmansgatan i Kristinehamn.
Häromdagen ringde han upp Lars Mejern Larsson (S), som kom och hälsade på.
Eller inte riktigt. Upp till själva lägerlokalerna släpptes inte riksdagsledamoten.
Det är tisdagsförmiddag, och på parkeringen utanför byggnaden där Musikskolan, Studiefrämjandet och Fas 3-utföraren Dagens Jobb i Sverige AB hyr lokaler står en kontrastrik skara. Fyra av dem har varit utan jobb i åratal. En kan snart sitta vid maktens bord på allvar.
De förstnämnda är ledsna, frustrerade, uppgivna.
Den sistnämnde är förbannad.
Av Torbjörn Nygren får nämligen Lars Mejern Larsson höra att Dagens Jobbs högsta ledning satt stopp för ett besök på plats. Han får inte komma upp och titta hur de har det.
– Inte nog med att ni är utestängda från arbetsmarknaden, ni är ju i princip utestängda från demokratin! Det här är en verksamhet som bekostas av samhället, ska inte jag som representant från riksdagen kunna få se hur ni jobbar? Det är för jävligt, rent ut sagt! Vad är de rädda för?
Med frågan och regnet hängande i luften tar vi en biltur till hembygdsgården. Över en kopp kaffe börjar Torbjörn Nygren, Petra Zettergren, Lena Andersson och Kalle Göransson berätta.
Om dagarna som till förvillning liknar varann.
Om den allestädes närvarande känslan av meningslöshet.
Om den skriande frånvaron av åtgärder som faktiskt skulle kunna göra någon skillnad.
– Man kommer in strax efter åtta, slår på datorn, surfar runt och läser dagstidningarna på nätet. Kanske söker man nåt jobb, om man hittar något som är i närheten av att passa. Fikar. Ja... det är väl det. Sen är det dags att åka hem. Nästa dag börjar det om igen, säger Petra Zettergren.
När Fas 3, eller ”sysselsättningsfasen”, infördes av alliansregeringen 2007 var motiveringen att långtidsarbetslösa skulle ha någonstans att gå, skapa rutiner och få en gemenskap. Dock tappade man rätten till vidareutbildning, coachning och praktik.
2011 lättades detta upp, men i princip bara på papperet. Fas 3:or fick rätt till arbetsmarknadsutbildning, dock bara om den leder till en anställning. Mycket få har lyckats gå vidare på så sätt.
Återstår förvaring. År ut och år in.
– Jag sökte mig till Dagens Jobb för att de erbjöd släktforskning. Jag får tillgång till riksarkiven utan att betala avgifter. Och det är väl bra, släktforskning är min hobby. Om det ger några jobb till en gammal betongare som mig? Självklart inte, säger Torbjörn Nygren.
Han suckar och ger ett konkret exempel: under de dryga två år som han häckat på Spelmansgatan har han sökt oräkneliga jobb. Vid ett par sällsynta tillfällen har han kallas på intervju. Men i samma stund som han berättade att han befinner sig i Fas 3 falnade glöden i de potentiella arbetsgivarnas ögon.
– Där och då var det kört. Jag har två saker emot mig – åldern, jag är snart 60. Och att jag är i Fas 3. Det är ett gigantiskt minus.
De andra nickar och håller med. De har alla samma erfarenheter. Lena Andersson har dock faktiskt varit iväg på en arbetsplats under en tid – men även där spökade Fas 3-statusen.
– Ja, den arbetsgivaren tog mig för att han kunde få 85 procents särskilt anställningsstöd till min lön. Men det gäller bara ett år, så jag rök i god tid innan dess. Och den arbetsformen räknas inte som jobb, så det var bara att återvända hit.
Lars Mejern Larsson som suttit och lyssnat och ställt följdfrågor slår ut med armarna.
– Det är precis det här vi vänder oss emot. Att man hamnar i en helt maktlös situation som man inte kan ta sig ur. Ni som varit längst tid från arbetsmarknaden behöver ju stöd allra mest – men ni får allra minst hjälp.
Han berättar att han ofta får samtal från arga och uppgivna människor i ungefär samma situation som Torbjörn, Lena och de andra. Men de allra flesta vågar inte ens uppge sitt namn. De skäms. De är rädda.
Och det är inte konstigt. Särskilt Kalle och Petra tvekade innan de valde att följa med.
– Jag har inte berättat för folk att jag är i Fas 3. ”Datakurs” har jag sagt. Det känns som man är snäppet efter gubbarna på parkbänken, säger Petra.
Torbjörn Nygren har däremot resonerat annorlunda. Han har begärt och haft flera möten – med kommunstyrelsens ordförande i Kristinehamn, med Arbetsförmedlingens regionchef. Till och med arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson har fått höra om den cementgrå vardagen i Fas 3:ornas liv. Och nu Lars Mejern Larsson.
– Min tro och förhoppning är att det gör skillnad att makthavarna får höra hur vi som är längst ned har det. Om vi inte hörs och syns är det lättare att strunta i oss.
Mejern håller helhjärtat med. Han understryker flera gånger hur imponerad han är över sällskapet.
– Jag får så många samtal, men det är väldigt få som vågar ta steget fullt ut och bjuda in mig. Så borde det inte vara. Det ska inte vara en skam att vara arbetslös!
Fotnot: VF sökte Karl Elfman, vd för Dagens Jobb Sverige AB, för kommentar. När han fick höra att det var från media bad han att få ringa tillbaka. Det gjorde han aldrig.